Resebrev från en lång resaDessa resebrev skrevs av oss - Micke och Anna-Karin - under vår långa resa genom Finland, Ryssland, Mongoliet, Kina, Vietnam, Laos och Thailand. Maila gärna om du själv är på väg åt detdär hållet och du undrar om någonting. En vacker dag kommer vi att scanna lite bilder och infoga bland breven. |
Hej!
Nu sitter vi på ett museum i Helsingfors och mailar. Igår kom vi ombord på Silja Symphony vid femtiden och sedan var vi uppe och besökte kapten Henrik Cars, vår granne. Det var precis som i Rederiet.
Sedan sov vi gott i vår hytt med utsikt över havet. Anlände till H-fors i morse och har nu några timmar på oss innan det är dags att gå på tåget till Moskva. Detta avgår 17.26 och vi ska leta reda på konduktören senast 45 minuter före avgång...
Vädret är uselt, det regnar och är kallt men vi håller oss inomhus så det gör inget.
Hej då och på återhörande från något annat hörn av världen...
//Anna-Karin och Micke
Hej allesammans.
Livet e toppen. I Moskva er det mycket vackert (!) massor av fantastiska hus i fina farger. Det regnar av och till och är mulet, blåsigt, kallt. Vi mår bra och har inte kommit på att vi glomt ngnting änn. ikväll går taget 21.03, vi har biljetter. Det var et skojjigt ställe man kunde läsa sin mail på här i moskva.
Hjartliga hälsningar Ako och Micke
Hej igen!
Nu är vi i Peking efter en fantastisk tågresa. Det var faktiskt extremt trevligt och intressant att åka genom hela Ryssland, Mongoliet och ner genom Kina. Man låg på sin brits och tittade ut, sov, läste eller pratade strunt med våra medresenärer. Ibland hade vi lite fest och drack Vodka och spelade kort... Vi såg blomkål i Ryssland och fina blå hus. Bajkalsjön var helt makalös. I Mongoliet såg vi kameler och vacker solnedgång. Kina bjöd på värme och Mur.
Just nu sitter vi i China World Trade Center och tittar ut. Det regnar men är varmt. Vi anlände igår och tåget var endast tre minuter sent efter att ha åkt 7865 km... Vi lyckades till slut hitta till banken men tyvärr hade den stängt för 15 minuter sedan... Sedan hittade vi till det hotell vi sett ut i Lonely Planet och det var exakt så dyrt/billigt som uppgivits. 156 Yuan, vilket är 156 kronor. Det ligger två kvarter från Förbjudna staden, mitt i smeten alltså.
Idag skulle vi se Förbjudna staden men vi upptäckte att vi glömt film till kameran på hotellet så vi skippade det och gick på internetcafe istället.
Vi besökte en liten restaurang och fick i oss lite mat. Den smakade gott. Vi uppförde oss nog korrekt...
Vi mår jättebra och allt känns prima. Vi stannar nog här minst en vecka. Sedan har vi inte bestämt vart vi ska bege oss. Vi hörde av våra reskamrater på tåget att Shanghai var översvämmat men vi undrar om det stämmer. Troligen blir det inlandet.
Vi dementerar uppgiften om att brev till Vietnam tar 1-2 veckor. Snarare tar det nog tre, minst. Antagligen detsamma för Laos.
Detta är ett trevligt och billigt sätt att kommunicera på. Det kostar endast 30 pengar i timmen att sitta här och knappra.
Peking, som vi trodde skulle vara en extremt stökig och jobbig stad, visar sig vara ganska soft. Ingen trängsel än så länge. Testade tunnelbanan idag. Det funkade utmärkt. Igår var det varmt och skönt och lite disigt när vi kom. Mycket behagligt. Idag är det som sagt regn men det gör inget. Det är trevligt det också. Ikväll ska vi gå till nattmarknaden och knipa en eller annan majskolv eller nåt annat gott.
Vi får se när vi hörs nästa gång. Kanske att vi kollar vår mail en gång till innan vi lämnar Peking så passa på att maila inom de närmsta dagarna så blir vi glada.
Vi saknar er alla och Ako har redan lite hemlängtan...
I morgon ska vi träffa våra reskompisar från tågresan och käka mat.
Hjärtliga hälsningar från Micke och Anna-Karin.
Hej allihopa!
I Beijing är vädret numera lite svalare och det regnar lite varje dag eller natt. Därför har vi nu beslutat oss för att bege oss till Xian och tar nattåget ikväll 21.55. Soft sleeper...
Igår tog vi en utflykt till muren. Vi åkte till ett helt o-exploaterat ställe och trekkade på egen hand. Underbart. Ako fick tampas med sina båda fobier spindlar och höjder...
Har idag besökt posten och till slut lyckades vi skicka iväg ett paket adresserat till Johanna Wikström. Vi kan ju hoppas att det kommer hem före oss...
Nu vet vi inte när vi kommer i kontakt med er via nätet nästa gång men det ska vell inte dröja alltför länge, det är roligt att höra små rapporter hemifrån.
Hoppas alla har det bra!
Kramar från Anna-Karin och Micke
Hej allesammans!
Efter Beijing tog vi tåget till Xian. På tåget fick vi zonterapi av våra medpassagerare. Det värkte i en vecka... Väl framme i Xian fick vi vårt snuskigaste hotellrum hittills. Terrakottaarmen var en mäktig upplevelse. Vi måste ha andats in gravdamm ty vi blev bägge kanonförkylda, vilket höll i sig en vecka.
Efter några försök lyckades vi slutligen köpa biljett från Xian till Chengdu. Vi fick tyvärr inte bo i samma kupe först, men vi bytte med en snubbe så allt ordnade sig. I Chengdu bytte vi transportmedel från tåg till buss och hamnade efter en vådlig färd i Leshan. Där var vi så sjuka så vi låg på rummet en dag först. Sedan träffade vi Mr Yang, en mycket trevlig och intressant äldre herre. Han tog oss med på en tur på landet. Vi fick beskåda en nudelfabrik, en kalligrafiexpert, en tehandlare/salong/fabrik. Vi åt också mellanmål hemma hos en gammal gumma i hennes oändligt vackra hus från 1600-talet. Vi avrundade i en apelsinlund. Ako fick hjärnsläpp och köpte två kilo garn som vi nu släpar runt på allt medan det förvandlas från garn till tröja. Mr Yang talade god engelska och berättade om sitt liv. Han hjälpte oss med vissa researrangemang vilket underlättade för oss.
I Leshan såg vi också den 71 meter höga buddhan uthackad ur en klippa på 700-talet och omgiven av ett myller av tempel.
Lyxbuss upp till Chengdu. Några vådliga omkörningar som vi kunde beskåda från första parkett... Här kör de som vi fast tvärtom. Trafikregler är mera som förslag på vad man kan, vill eller inte vill göra.
Mr Yang hade ringt till sin kompis Sam som ordnat tågbiljetter till Beihai så vi slapp mixtra med det. Sov gott en natt och satte oss nästa dag på tåget (21/10).
Resan tog 40 timmar och var oförglömlig. Så fort vi kom in i kupen upptäckte vi att den formligen kryllade av kackerlackor. Använde en hel toarulle till att mörda sisådär en 40-50 stycken men insåg att det var lönlöst... Efter ett tag kom också Mr Råtta fram och visade sin bruna päls mellan våra fötter. Förutom dessa kräk var vi ensamma i kupen denna första natt och vi sov? med lyset på... Nästa dag kom våra medpassagerare och dessa roade sig med att röka och dricka en och en halv mellanöl, varpå de däckade... Denna natt var vi tvungna att sova med lyset släckt. Det gick över förväntan. Det som inte syns, finns inte...
Kom fram till Beihai och möttes av värme. Förutom denna stod den sedvanliga välkomstkommiten och viftade med bilder på sevärdheter, hotell, golfbanor etc. Vi valde en taxichaufför som lovade? ta oss till färjan som skulle gå till Haikou på Hainan klockan 18.00 enligt Lonely Planet. Han körde iväg med oss till alla ställen utom just det. Färjan verkade vara full eller inställd. Enligt alla vi frågade skulle den inte gå förrän tidigast nästa dag så vi tog in på hotell. Nästa dag åkte vi till en fin Mallorcårtad strand och satt under ett parasoll och tittade ut över havet. Om kvällen gick vi ombord på färjan som avseglade vid 19.00. En behaglig överfart utan sjögång. Tolv timmar och sedan framme i Haikou. Tog taxi till lyxbuss som förde oss till Sanya. Rena rama Hawaii. Vi surfar på vågorna, äter skaldjur, slappar på stranden, sover middag samt beskådas oupphörligen av nyfikna kineser. Nu när jag skriver detta står ungefär ett halvdussin bakom och stirrar. Tur att de inte kan läsa dessa krumelurer...
Det måste vara minst 30 grader varmt här och solen steker som en svets! Micke ser ut som en kräfta, därför sitter vi på televerket och utnyttjar deras internettjänst. GRATIS!!! (Tror vi i alla fall...)
Vi tänker stanna här ett tag, kanske en vecka eller så och sedan ta oss till Nanning där vi ska kolla att visumen verkar gälla innan vi tar oss in i Vietnam förhoppningsvis den 10/11.
Vi mår jättebra. Hur mår ni? Vad händer i Sverige och Världen? Vi vet ingenting...
Vi kan inte läsa de sista tre bokstäverna i vårt alfabet, det blir konstiga krumelurer bara och svårt att förstå så skriv helst inte dessa till oss. Tack!
Nu säger vi adjöken för denna gång men hoppas vi hörs snart igen!!!
Hej allesammans från Hund-gryte-huvudstaden. Vi har inte smakat ännu på denna lebbiga anrettning, vi kanske skippar det. Ser lite läskigt ut på slaktarmarknaden med halva jyckar som hänger å dinglar.
Resan hit från Sanya gick bra med Lyxbuss, raketsnabb båt typ delfinbåt med Xtra gungor, övernattning i Zhanjiang med Mr Rat som rumskompis i stans Möggelkammare, (Det var iallafal en svit, hitils dyraste böndet...), samt softseat till Nanning. Vackert landskap på vägen.
Dock hade vi helt andra resplaner ett tag: I Sanya en afton när vi var på väg till 'sliskets' restaurant sprang vi på nån sorts spektakel utanför ett lyxhotell. Vi smet in. Det var prisutdelning för en regatta mellan Hong Kong och Sanya. Dans, Musik och Viktiga Tal. Vi smet ut. Seglarna dök upp på sliskets krog och ett frejdigt gästabud hölls.
Efter ett tag (efter lite pilsner) började vi babbla med seglarna om att lifta tebax till HK och javisst, det skulle gå bra. Dyk bara upp i morgonbitti med pass, en hundring i matkassa och ett par pavor rom så skall allt ordna sig. Sedan klättrade vi lite i lyktstolpar, drack brännvin och spexade på allehanda vis.
På nagot sätt kom vi upp och iväg nästa morgon men tyvär hade vissa byrokratiska problemaz upstatt så vi fick snällt gå till vårt (nya, billigare) hotell och sova lite till. Konstigt nog blev vi svårt sjösjuka båda tva under dagen och var tvugna att kasta upp i omgångar. Konstigt.
I Nanning har vi tjackat elektronik: miniräknare för konverteringar kronor/yuan/dong/usdollars; kortvågsradio för att kunna lyssna på jättebra nyhetsprogram från Voice Of America; bandspelare med inspelning för att spela in egna skojjiga radioprogram som t.ex. 'micke & ako köper radio', 'micke & ako åker till posten' samt 'micke & ako ringer hem'. Skivan släpps till våren på EMI?
I morgon åker vi (buss?) till Pingxiang på gränsen till Vietnam och passerar densamma vid lunchtid för vidare trprt till Hanoi. Om ngn vill skicka brev går det bra att skicka posterestante till Ho Chi Min City också. Samma adress som till Hanoi men byt ut Hanoi mot Ho Chi Min City. Lägg brevet på lådan inom tie dagar i så fall.
Det verkar finnas några internetcafeer i hanoi/saigon så maila på alla kära vänner!
Vi mår toppen och hoppas alla ni därhemma mår bra också.
Hejdå från Micke & Anna-Karin!
Hej allesammans!
Följande har hänt:
Tog en buss från Nanning till Pingxiang som var inställd, så vi tog alltså nästa i stellet... Detta var den 10 november. En trevlig men slingrig bussfärd på en fem timmar. Väl framme tog vi en moppetaxi en dryg mil till gränsen Yoyi Guan. Knallade in, visade pass, betalade 20 yuan och var sedan ute ur Kina. Traskade i ingenmansland några hundra meter och var sedan framme vid vietnamesiska gränsen.
Nu var frågan: skulle vårat visa gälla eller skulle vi bli fast i ingenmansland... Om de vägrade släppa in oss skulle kinesiska gränsen vara stängd med övernattning i ingenmansland som följd. Jodå det finns folk som råkar ut för det...
Lyckligtvis gick allt bra. Fick fylla i några papper, visa upp vår packning och slutligen få en stempel. Sedan var vi i Vietnam.
Nu blev vi dock tvungna att bestämma oss för hur vi skulle ta oss de 17 milen till Hanoi. Taxi tre timmar för 320 kronor eller tåg 9 timmar för 120 kronor... Vi valde tåg. I början var det en angenäm färd med vackra vyer och fantastisk solnedgång och ingen direkt träsmak av de hårda bänkar vi satt på. Efter några timmars färd i rask promenadtakt då det hade blivit kolsvart och ett gäng vietnameser roade sig med opiumfest i knät på oss var det inte riktigt lika festligt. Som grädde på moset började vi känna oss just så: mosiga... Vid midnatt rullade dock tåget in på Hanois tågstation. Vi hade bestämt oss, vi skulle gå till hotellet vi kollat upp, inget skulle stoppa oss. Sade nej till varenda taxisnubbe och travade på. Det var rätt mörkt men vi gav oss inte. Kom fram till hotellet... Vilket hotell? Bommat? Nu var det inte långt till tårarna. Vi kapitulerade och tog en cyclo för två dollar efter prutning. Efter 500 meter stannar snubben och pekar på hotellet han lovat ta oss till. Det ser lika stängt ut som det förra och till råga på allt vill han ha två dollar var av oss. Det får han inte.
Vi har bara ätit varsin bulle och druckit en halv liter vatten var på 18 skakiga timmar och har svårt att stå upprätt... Då får vi syn på ett hotell som i och för sig också ser dött ut men det är någonting som gör att hoppet tänds i ögonen på oss. Beger oss dit och en vänlig kvinna visar oss tricket: Gå till en hemlig dörr bakom några palmer och banka på. Sesam öppnar i egen hög person och visar oss till det lyxigaste rum vi någonsin skådat. MTV, CNN, balkong, badkar, minibar och mjuk dubbelsäng som vi genast ockuperar. Endast 20 dollar. Zzzzzzzzz.
Vaknar nästa morgon med feber respektive förkylning och inser att Hanois gator får vänta på oss minst en dag eller två. Vi hade tänkt byta till ett tiodollars rum direkt men nu är vi så sjuka att detta är omöjligt... Det gör inte så mycket, det är rätt skönt att ligga och zappa mellan kanalerna medan värktabletterna gör sitt bästa...
Det är bara ett problem. Vi har ju inte ätit något på över ett dygn nu. Varma koppen! På eftermiddagen vill de städa rummet men vi låter dem bara lämna nytt hett vatten samt en rulle muggpapper. Lycka! Läser i hotellbroschyren att det finns restaurang på hotellet och den ska vi besöka framåt kvällen. Duschar och går de fyra trapporna ner till receptionen för lite allmän information.
Vi drabbas omedelbart av grav kulturchock; Vänliga människor som talar flytande engelska och är beredda att hjälpa oss med vad som helst. Ringa på läkare? Vi avböjer detta erbjudande men tar tacksamt emot en vägbeskrivning till närmsta restaurang efter beskedet att hotellrestaurangen endast serverar frukost.
När vi ska gå ut genom dörren blir Micke vit i ansiktet och ser ut som om han ska trilla omkull. Får ner honom i en svart skinnsoffa och personalen undrar bestört om vi anser att det är för långt att gå de 200 metrarna till restaurangen. Förklarar att vi nog måste uppsöka vårt rum snarast men kanske går det att ordna hemkörning? Inga problem. Vi går de fyra trapporna upp till vårt rum ( som att bestiga K2) och väntar flämtandes på sängen. Strax ringer telefonen och portieren meddelar att maten är serverad i matsalen... Vi går ner: Stekt ris med grönsaker och två Coca Cola. Efter denna måltid mår vi betydligt bättre och bestiger Mont Blanc på rekordtid...
Sover ytteligare en natt och drömmer sött om den frukost vi ska få inta nästa morgon. Det ingår, har vi fått veta av den vänliga personalen. Dags för nästa kulturchock,
Inga ångade slembullar, inga tarmslamsor och ingen blaskig risgröt! PAIN RICHE, god fransk ost, marmelad, te, kaffe, färskpressad apelsinjuice, stekta ägg och lite färsk frukt. Vi är tillbaks!!! Kolonialtiden ledde i alla fall till nånting gott...
Vilar en dag till i sängen, går ut på balkongen med jämna mellanrum och beundrar takåsarna. Det ser ut som Paris men plottrigare. Vänta bara, imorgon är vi helt återställda och tänker göra staden...
Idag har vi så varit ute och vi blev omedelbart förälskade i detta land, detta folk, denna stad och i Akos snälla mamma som hade skickat oss AKO kola, Ahlgrens bilar samt Wine Gums i ett stort gult kuvert... Brev från Susanne Lager 2 st, samt vykort? från Jojo. Tack kära vänner!!!!!!
Har kollat upp nytt hotell som vi ska byta till imorgon. Ska snarast även boka en tripp till Halong Bay och Cat Ba innan vädret blir sämre. Ovädret Chip är på väg. Vi missade ju ovädret Babs på väg till Hong Kong. Får se om vi har samma tur denna gång.
Som ni förstår går det alltså att kommunicera på detta sätt även i detta land. Dock kan det bli strömavbrott lite då och då vilket inträffade för en stund sedan. Vi bytte dock bara IT-cafe...
Ha det bra alleman och frys inte häcken av er. På återhörande,
Anna-Karin och Micke
Hej allesammans!
Det var ett tag sedan vi kom med en rapport men nu är det dags igen.
Hanoi är för tillfället vår basstation, vårt base-camp, vårt hem om man så säger. De huvudsakliga anledningarna till detta har varit Chip, Dawn samt Elvis. Detta är inga vänner vi träffat här i Hanoi utan några högst otrevliga tyfoner som kraschat in i de centrala och södra delarna av landet. Hue och Hoi An står under vatten och vi väntar på att det ska bli möjligt att resa dit så att vi kan fortsätta vår trip söderut. Väntar och väntar förresten, vi håller oss sysselsatta i de norra delarna, vilket är mycket angenämt.
Först gjorde vi en heldagstur runt Hanoi. Med hjälp av bil och chaufför besökte vi en keramikby, ett tempel, ett nunnekloster, ett universitet från 1200-talet samt en och annan pagod. Inte så märkvärdigt men trevligt ändå.
Sedan hade vi lite beslutsångest ett par dagar men till slut kom vi fram till att en tur till Halong och Cat Ba Island skulle bli vårt nästa mål. Vi gick till Red River Cafe och hostade upp lite hårdvaluta och efter några minuter var resan ordnad. Är det åldern som gör att vi föredrar lite mer ordnade turer? Åkte minibuss i fem dryga timmar och avverkade runt 18 mil. Det går inte så fort men en och annan vådlig omkörning lyckades ändå vår chaufför med. Spenderade en natt i Halong City innan vi begav oss med båt mot Cat Ba. En otroligt vacker tur. Tretusen öar skjuter upp ur havet, spikrakt uppåt. Det ser ut som i vildavästernfilmer fast med hav i stället för öken mellan bergstopparna. Klättrade lite i en grotta på vägen.
Blev incheckade på fräscht hotell och sedan följde sedvanlig utfodring. Sedan kom bussen som skulle ta oss till Cat Ba National Park där vi skulle bestiga ett berg. Ako hade inte alls förstått hur högt och läskigt det skulle bli, vilket nog var tur, annars hade hon stannat kvar på rummet. Det var lite svalt denna dag och inte någon sol så det var ganska behagligt. Utsikten från toppen (200 meter) var bedårande och något av det vackraste vi skådat. Micke var lite modigare än Ako och besteg en annan topp som var lite högre innan det var dags att ta sig ner. Det var nästan jobbigare att gå ner åen upp och efteråt var det stretching och dusch som efter värsta jympingpasset... Kvällsmat och sedan läggdags.
Nästa dag tog vi en tur till stranden och vågade doppa oss i havet. Det var inte så varmt men uppfriskande. På väg hem till hotellet blev vi upplockade av en snubbe som ville ta oss med i sin roddbåt och ro oss runt hamnen som såg ut som en smärre stad med en massa bebodda båtar. Det var helt fantastiskt. Folk ropade på oss hela tiden och blev alldeles till sig om vi förutom att säga HALLO även vinkade. Vem var apan i buren? Vi eller de? En kvinna kom rönde med sin pyttelilla båt som fungerade som speceriaffär. Vi köpte en öl som vi delade med vår styrman.
Senare på kvällen träffade vi Weng-Weng, en trevlig 26-årig kvinna med en liten restaurang och resebyrå. Vilken tur skulle vi göra. Trekka i nationalparken en hel dag eller åka motorcykel till några avlägsna byar uppe i bergen? Våra spagettiben valde åt oss. Gick sedan hem och sov.
Nästa morgon klockan 10.00 var det dags för avfärd. Micke fick åka med Tuc-Tuc och Ako med snubben-med-bara-två-fingrar-på-vänster-hand. (Skicka hit några arbetsterapeuter och ortopedingenjörer). Weng-Weng körde först och visade vägen. Denna tur skulle inkludera bybesök, havsbad, lunch samt varma och kalla källor men vi visste inte att luchen skulle intagas hos Weng-Wengs föräldrar, en mycket angenäm överraskning. Vi blev bjudna på gott te med sockerrörssmet och lime, varpå vi gick och badade och kom tillbaks lagom till lunchen som bestod av potatissoppa med räkor, bläckfiskar, marinerad grillad tonfisk samt ris och fisksås. Delikat. Måltiden avnjöts sittandes på golvet hemma hos Weng-Wengs föräldrar.
Färden fortsatte nu mot de varma och kalla källorna. Vägen som tidigare varit en jeepväg förvandlades nu till en smärre buffelstig. Här skildes Mickes och Akos vägar för en stund pga missförstånd så Ako fick inte se den varma källan. Den varma källan bestod av en geggig vattenpöl mitt på ett risfält... Ingen större förlust. Den kalla källan var trevligare men det bästa på hela dagen var nog att få besöka Weng-Wengs familj samt att få dricka te hemma hos Akos chaufför. Man får sig en tankeställare när man kommer hem till någon som bor i ett lerhus tillsammans med nio andra och har följande ägodelar:
Köket låg i ett separat litet hus och på gården vimlade det av ankor, höns, duvor och hundar.
Nu var det dags att åka tillbaks till hotellet. Vi skulle ta en annan bättre och snabbare väg. Det visade sig att det inte fanns någon väg. Det var ett stort vägbygge på gång och fullt med stora sprängstenar blockerade vår väg. Vi fick helt enkelt vänta en halvtimme medan de byggde en liten väg åt oss och sedan kunde vi susa vidare. Snacka om service.
Dagen därpå var det dags att lämna Cat Ba och åka tillbaks till Hanoi. Sorgligt, vi hade velat stanna längre men så går det när man reser med en researrangör...
Nästa Tur gick till SaPa och BacHa långt uppe i norr. Vi spenderade 10 timmar sittandes i bussen samt 1 timme svävandes i luften ovanför sätet med påföljande ryggvärk. Aldrig mera längst bak i bussen!
Vägen var liten & slingrig, mot slutet rena rama alpvägen. (Utan räcken. Dimma. Fantastiska vyer där dimman inte var lika tät) Vi åkte precis bredvid Kina och kunde kasta sten på detta land, även fast vi egentligen skulle vilja simma över och käka lite smarrigt kinakäk. Besökte en Hmong-by vilket fick akos chaffis på Cat Ba att framstå som en krösus. Vänliga men väldigt, väldigt fattiga människor. Oerhört vackra människor i väldigt vackra kläder.
SaPa ligger på 1600 meter eller så över havet. Väl framme stupade vi omkull i djup sömn och gick nästa dag på marknaden. Ako behövde ett par byxor och hon hittade ett par, otroligt fantastiskt invecklat och vackert broderade. Till dessa byxor måste man ha någontig passande så varför inte en Dao-jacka (blus?). Dao - uttalas Dzao - var namnet på minoritetsfolket som broderade så vackert. Det hela slutade med att Ako tillslut hade införskaffat en *komplett* Dao-folkdräkt inklusive huvudbonad och smycken. Ni skulle se henne! Jättefint! (Är det sant att man kommer in gratis på Skansen iförd folkdräkt?)
På eftermiddagen trekkade vi iväg och hälsade på i en Dao-by. Dessa människor har kanske tre aluminiumfat och en plastbalja som enda tillhörigheter dom inte tillverkat själva.
Nästa dag åkte vi till BacHa och besökte marknaden där. Denna marknad var intressantare än den i SaPa för den var så mycket större. Det kryllade av vackra människor: Hmong av olika sorter (det finns 4 underavdelningar av Hmongfolket) samt lite för oss okända folkslag. Trekking till en Hmong-by på eftermiddagen samt ett besök i Hmong-kungens hus. Detta bizarra monument över historiens irrgångar byggdes av fransmännen 1921 för att få kontroll över Hmong-folket och liknar ett smärre franskt slott, ganska malplacerat.
På kvällen firades första advent på följande vis. Klockan 19.00 då det var mörkt och vi låg nerbäddade i vår fuktiga säng på vårt hotell, tände vi tändaren, läste adventsvers medan bandspelaren spelade in och somnade sedan gott.
Resan tebaks till Hanoi gick snabbt och geschwinnt.
Nu är vi alltså tillbaks i Hanoi och ska de närmsta dagarna ägna oss åt visumförlängning och väderobservationer. Vi undrar när vi ska kunna lämna denna stad och bege oss mot Hue.
HANOI: Mycket mc-trafik och många människor samt en och annan hund trängs i denna stad, trottoarerna fungerar som mc-parkering samt matsal, vardagsrum, affärslokal etc, så man måste gå direkt på gatan när man vill ta sig fram. Många små trånga gator går kors och tvärs i gamla stan där vi bor. Micke börjar lära sig hitta nu efter tre veckor...
Mc-ljud blandas med tutanden och cyclokillarnas ringklockor, ett och annat hundskall, vietnameser som ropar på varandra eller turister är andra ljud man hör hela tiden. Det doftar av mat, avgaser, kaffe, tobaksrök, fukt och sopor. En ganska angenäm kombination faktiskt. Barnen springer omkring och ropar hallo så fort de ser en turist. Cyclokillarna ropar hoho istället. Vykortsförsäljarna är allesammans utrustade med exakt samma uppsättning vykort, böcker och kartor som vi inte vill köpa.
MUSEIBESöK/FESTIVALER: Women's Museum, Museum of Fine Arts, Army Museum och Ethnological Museum har vi besökt men vi missade filmfestivalen där Vinterviken var det svenska bidraget. Det gjorde kanske inget...
DJUR: Vi har inte sett så mycket myggor, inte heller så många råttor eller kackerlackor sedan vi anlände till detta land. Det var värre i Kina.
MAT: Spagetti, pizza, räkor, god frukost, sushi, fiskgrillspett, friterad bläckfisk, pommes frites, curryrätter, indiskt, ja listan kan göras längre. Här finns det mesta, dock inte svenskt julbord... Den mest genuina vietnamesiska maten är stekta nudlar av olika slag.
SOVTIDER: Man går upp vid 5.30 och går till sängs vid 21.00. Detta gäller tyvärr inte oss. Vi kämpar med att komma upp på morgnarna och i säng skapligt på kvällarna. Vi hoppas på att lyckas till slut för morgnarna är svala och lugnare än mitt på dagen.
KONTAKTER MED OMVäRLDEN: Vi skickar och mottager ett och annat mail, ibland får vi telefonsamtal från våra föräldrar, Mickes pappa har tusentals kronor innestående på sitt mobiltelefonabbonnemang så honom har vi pratat med hela 19 minuter! Det har kommit lite post till oss och vi ser fram emot mera av denna vara. Om ni vill sända oss några trevliga julklappar som inte är för stora eller för tunga går det bra att skicka dem poste restante Ho Chi Minh City...
DOKUMENTATION: Vi för resedagbok, kassabok, har plåtat ca 800 bilder och vi spelar också in skojiga ljud på en liten bandspelare vi köpte i Kina.
VäDRET: Här i Hanoi är det varmt och behagligt för det mesta, på Cat Ba var det soligt och i SaPa och BacHa var det lite fuktigt och dimmigt. De centrala delarna av landet är som vi tidigare nämnt lite väl våta för att kunna besökas ännu.
UTSEENDE: Micke har klippt Ako två gånger och Ako har klippt Micke en gång. Det ser lite annorlunda ut...
SHOPPING: Vi har inte shoppat loss på allvar men det vi köpt får inte riktigt plats i våra ryggsäckar som nu är överfulla. Vi måste nog besöka posten för paketinslagning...
öNSKELISTA JUST NU IDAG DEN 1 DECEMBER: En Jansson till julafton, bra musik på band, lussebullar och pepparkakor. En knäcke med kaviar skulle också smaka bra. Vi har också hört att julmusten lär vara extra god i år... Vänligen spara lite.
RESPLANER: Vi tänker förlänga vårt visum, kanske ändra exitpoint och ta oss in i Laos landvägen och ta Thailand som slutmål. (Det är lite lockande att undvika flyg när vi tagit oss landvägen såhär långt, bortsett från några båtresor). Så fort det blir möjligt att resa till Hue lämnar vi Hanoi och reser söderut. Hoi An, Nha Trang, Saigon blir några av stoppen. (Sedan måste vi norrut igen om vi ska in i Laos. Vi skippar Kambodja på den här trippen).
Om någon skulle få för sig att ringa oss är vi just nu inkvarterade på Camellia hotel, rum 306. Telefonnumret är 8 282376 eller 8283128. Landsnummer och dylikt framgår av telefonkatalogen. Varning:DYRT
Nu tackar vi för oss och hoppas att få några rapporter hemifrån och från olika instanser. En fråga som gäller kollektivet: Bostadsrättsförening, vad är det för konstigt?
Nu ska vi vandra iväg till ett sushihak och intaga lite rå fisk. Det är bra att ge magen en omgång så att den är beredd när det dimper ner en klump odefinierbart lite då och då.
Hej svejs glada adventsfirare och julklappshandlare, ha det så bra i mörkret hälsar två tomtar på tur.
Micke och Anna-Karin
Hej alla goda vänner!
Nu kommer den efterlängtade (?) fortsättningen på vårt äventyr:
1/12 Åt Sushi. Kanongott. Sedan hände det inget mer den dagen...
2/12 Semester från semestern. Inga utflykter, inga museer. Gick till posten och kollade fraktkostnader. Åt glass och vegburgare. Sedan var dagen slut.
3/12 Åt jättegoda smörgåsar med räkröra och avokadogegga. Telefonen på hotellrummet funkade inte så vi kunde inte beställa någon sushi. Jävla skit!
4/12 Höstkänning? Sorterade våra saker: Konka vidare på, skicka hem, slänga bort. Traskade till posten med två stora påsar, där var det lunchstängt. Tillbaks efter lunchtimmen, eller var det möjligen groggtimmen? Tullarna var hur som helst fulla och extremt vänligt inställda. Skickade hem 8,26 kg! Kommer tidigast till Dörjgränd om tre månader... Kollade in templet i sjön. Cha ca la vong hette aftonens restaurang. God fiskrätt. På waterpuppet-föreställning. En massa dockor som plaskade runt till levande musik på en scen bestående av vatten. Charmigt.
5/12 Tågade till Eurofood och köpte följande: En flaska rödvin, en bit chevreost, en bit grönmögelost, lite kex, en burk bearnaisesås (lycka!), en marsbar, en snickers samt sex minibaguetter. Gick hem till hotellet och la oss framför teven och väntade på att festen skulle börja 16.30. Ett klockslag taget ur luften för spänningens skull... Svullade, somnade.
6/12 Gick ut och åt frukost och lämnade in passen för Laosvisum. Vad skulle vi nu hitta på? Som ni märker börjar vi bli lite uttråkade... Vi hyrde cyklar. Ett utmärkt sätt att få lite spänning i tillvaron. Cyklade jättelångt till flygvapenmuseum. Micke fick provsitta en MIG 21. Lycka! Åt extremt goda skaldjur på hemvägen.
7/12 Hyrde cyklar. Cyklade till svenska ambassaden och läste DN. Cyklade till Botaniska trädgården. Vet inte riktigt vad det var som var botaniskt med den trädgården. Inträdet var dock endast 0,58953 kronor så det gjorde inte så mycket.
8/12 Åt sushi. Gick på historiska museet. Gick på restaurang och åt pommfritt med medhavd bearnaise. Bokade tur till morgondagen.
9/12 Ako magkramp. Turen blev inställd. Gick ut och mejlade, fikade och åt. Gick hem och sov.
10/12 Eftersom vi bestämt att Akos mage behövde försiktig diet tågade vi till Tandoor och beställde hej vilt en massa oljiga, kryddiga, kladdiga, ostiga indiska rätter och mumsade i oss detta som brunch. Akos mage protesterade. Köpte godis och gick hem och sov.
11/12 Fick tillbaks hela summan vi betalt för vår tur som vi inte kunde åka på i förrgår. Lycka. Vad göra med 34$? Ingenting speciellt. Sa ajöken till familjen på Love Planet, vårt stamställe och gick till tågstationen och tog oss ombord på tåget som gick en timme senare än annonserat. Hardsleepern var helt OK. Det var en liten kupe med sex sovplatser. Ako blev kompis med en lärare i farmakologi från Danang och satt och babblade med Thu Ba halva natten. Bestämde att ringa henne när vi kom till Danang.
12/12 Klev av i Hue runt lunch. Blev hämtade av Thai Binh Hotel. En kvinna på tåget hade rekommenderat detta ställe och tagit upp beställningar på skjuts dit. Vi nappade alltså på detta eftersom vi även blivit rekommenderade av Fabbe och Fia att bo på detta ställe. Mycket bekvämt. Rummet var OK och efter incheckning var det dags för vårt uppdrag: Att överlämna ett brev till Thu, en motorcykeltursuthyrerska i samma gränd som hotellet låg i. Detta var nog det lättaste vi gjort. Det var bara att gå ut så stod hon där. En mycket trevlig tjej som blev glad för brev och som vi snabbt bokade en mc-tur hos. Tog en promenad på stan. Uppehållsväder och mulet.
13/12 Lucia-dagen. Mc-tur. Efter bara någon timme började det regna. Det gjorde inte så mycket. Vi såg citadell, pagoder, gravar, tempel, ett par katedraler samt en berömd blå Austin. En toppendag trots blötan. Efter turen tog vi ett hett bad i vårt badkar som vårt rum lyckligtvis var utrustat med.
14/12 Tur till DMZ (demilitarised zone) med minibuss. Regnet stod som spön i backen. Ruinkyrka utanför Quang Tri, lunch i Dong Ha, slagfält med tillhörande museum (Khe San Combat Base), Rockpile (militärgrejs 1966 på bergstopp), minoritetsby där folk levde som på järnåldern, kubansk hängbro, sjuttonde parallellen, extremt intressanta och fantasieggande tunnlar i Vinh Moc inklusive museum. Slutligen ett besök på verkstaden för byte av punkterat däck.
15/12 Spöregn samt magproblem. En dag på rummet helt enkelt.
16/12 Spöregn. Inga magproblem. Ut och åt på Mandarin. Gott. Pratade med Thu.
17/12 Minibuss till Danang stod på programmet. Hämtade klockan 8. Snurrade runt några varv i Hue innan vi slutligen fick byta minibuss... Effektivt? Sedan var det dags att tanka. Ett stopp på vägen vid blåsig beach. Tufft bergspass strax norr om Danang. Promenerade till Thu Bas skola med två Xiclon som plåster i hasorna. Hon dök upp efter en stund. Rekommenderad oss till ett hotell samt bad oss ringa henne när hon fixat en guide som kunde guida oss i Marble Mountains och Hoi An. Tog in på hotellet. Kollade in Chammuseet (gammal indisk kultur här i landet) samt Caodai-templet. Helt bisarrt ställe. Innan vi somnade hade vi bestämt följande: Bli upphämtade av Thu Bas kompis i morgon klockan 7.30 för tur till Marble Mountains samt Hoi An, att stanna två nätter i Hoi An samt upphämta tågbiljett på hotellet i Danang på söndag för att på måndag kunna åka mot Saigon.
18/12 IDAG Blev hämtade enligt överenskommelse. Åkte i väg till Marble Mountains och fick se hysteriskt många marmorhuggare. MM var superfint. Grottemplet var toppentufft. Kom till Hoi An och fick världens mest ingående guidetur som tog hela dagen. Mycket intressant och roligt. Vi bjöd guiden på lunch, vilket innebar att hon orkade hålla ut hela eftermiddagen. Goda räkpannkakor med böngroddar och andra goda tillbehör. När vi sagt hejdå till Kim Quy gick vi till vårt hotell, bytte om till badstass och gick och tog ett dopp i swimmingpoolen. Uppfriskande.
Hoi An är en mycket liten, mycket angenäm hamnstad med japanska, kinesiska, portugisiska, holländska, engelska, franska minnesmärken, hus och tempel. Vädret är OK. Inget regn, ingen sol. Imorgon skall vi på tur till My Son, en gammal ruinstad från Cham-tiden. Det skall vara ungefär som Angkor Wat i Kambodja fast mindre och trasigare.
Ha det toppenbra allihopa och ha en God Jul. Vi önskar oss långa hemma-rapporter i julklapp.
Micke & Anna-Karin
God fortsättning allihopa!
Det var ett tag sedan vi hördes, sist var från Hoi An och nu är cirkeln sluten, vi är tillbaks... Vi har nämligen varit en lång vända i södra delen av landet och är nu på väg till Laos.
Dagen efter vi hörts förra gången tog vi en heldagstur till någonting som heter My Son. Det är några jättegamla Chamruiner som ligger långt ute i djungeln. Mycket vackert och intressant. Det var också intressant att känna känslan av att om man gick utanför stigen kunde det säga BOM pga landminor. Lokalbefolkningen gick och letade ved i skogen. De har inget val. Vi avslutade kvällen med en kanonfylla på Peace Bar. Ako trillade ner i toaletthålet...
Nästa dag hämtade vi upp det enorma klädberg vi beställt hos skräddarn dagen innan. Det såg inte riktigt likadant ut "dagen efter" men det var bara att betala. Sedan åkte vi tillbaks till Danang och sov där en natt efter att ha sett en 'jättebra' rockfestival på torget...
Tåg till Saigon stod på programmet härnäst. Denna resa gick smidigt, det var bara att slå ihjäl tiden med hjälp av böcker, dessa fungerade även som spindelsmällare. I skymningen kom nämligen en del otrevliga kryp fram och de bodde såklart på samma våning som vi i kupen - närmast taket. Där var det varmt och skönt. Resan tog drygt 18 timmar, sedan var vi framme i Saigon. Vi letade då reda på Hong Kong Mini Hotel, som Fabbe och Fia rekommenderat och lämnade även över ett brev från dem till familjen som ägde detta eminenta etablissemang.
Saigon var en varm stad där vi spenderade jul och nyår. Julaftonsmiddagen intogs på japansk sushirestaurang med japansk kock, japansk inredning och japanska priser: sushin kostade vad en fattig person på landsbygden har i årslön. Efter julbuffen gick vi ut på stan och blev överösta och insmorda med confetti som kastades av tiotusentals ynglingar som nog aldrig sett riktig snö... På kvällen bjöd vi vår kära hotellfamilj på glögg och pepparkakor (ur våra enorma julpaket vi fått hemifrån) medan vi väntade på att våra snälla föräldrar skulle ringa, vilket de också gjorde. Sedan gick vi på en bar och lyssnade på julsånger medan vi drack en öl. Efter detta var det dags att gå hem och sova. På annandagen gick vi bl a på War Remnants Museum f d Museum of American War Crimes. Det var nog det mest gripande hittills. Efteråt var man tvungen att gå hem och gråta och prata länge med varandra.
En afton när vi satt på en uteservering gick en mamma förbi med sitt nyfödda barn. Vi skrattade och vinkade åt den lille.Mamman kom då fram till oss och pekade och räckte över sitt barn. Hon ville skänka sitt barn till oss. Det var inte bara obehagligt utan nästan helt ofattbart. Man är inte van vid så djup fattigdom, så desperata människor eller hur man skall hantera att man själv är så äckligt rik jämfört med dom som bor här i landet. Åter igen fick man gå hem på sitt fina hotell och prata länge med varandra.
I mellandagarna åkte vi på en tredagarstur i Mekongdeltat. Det gick i ett rasande tempo anpassat för folk som kanske bara stannar en vecka i landet. Vi han med att se kanaler, en Viet-Cong-djungelbas, storkkoloni (fast det var nog hägrar), risfabrik, flytande marknad, fiskodling, utsikt över Kambodia från en bergstopp, moske, Chamfolket (som inte bygger imponerande torn längre), rökelsefabrik mm. Guiden var jättebra och mkt kunnig samt ett vandrande skrotupplag: han hade ett halvdussin krigs-skrotbitar på olika stallen i kroppen. Ako fick ett paket Wrigleys Doublemint i födelsedagspresent.
Nyår: Kollade in "Reunification Palace" dvs sydvietnams gamla presidentpalats. Helt fantastisk byggnad från 1960-62. Byggd i JamesBond-super-skurk-stil. Krigsledningscentralen i källaren klart obehaglig. Gick så opp på svenska konsulatet och träffade våran kompis Jonas som vi lärde känna här i Hoi An. Han jobbar på konsulatet. Sen gick vi på tuff rockklubb och kollade på ett par shysta rockband och lyssnade på bra musik och dansade och partajade upp en vietnamesisk årslön till. Kul kul.
Den tredje januari tog vi buss norrut igen. Färden gick till Nha Trang med sprillans koreansk lyxbuss. Behaglig tur. Kollade runt lite i Nha Trang, hyrde cyklar, kollade Cham-torn mm. En dag tog vi en båttur vilket vi trodde skulle bli en intressant och behaglig liten resa med kunniga guider, lite sevärdheter och bra snorkling. Det visade sig att det istället var fråga om en sorts knark och suporgie för ungdomar under ledning av den avdankade alkoholiserade bordellmamman Mama Hahn. Temat var Dont Be Lazy vilket betydde ungefär Sup Mer. Vi trodde att vi var ungdomar men nu vet vi. Vi betraktade spektaklet från var trygga utkikspost på den plats vi blivit tilldelade: "pensionärsbåten." Som tur var hade Mama Hahn insett att om hon inte sållade bort mesarna så skulle hon få lite för mycket klagomål; därför hade hon tva båtar: en partybåt och ett maskformigt bihang. Det värsta var nog iallafall den flytande baren som bestod i att man flöt omkring i en livboj och blev serverad mullbärsvin och hasch.
Tog så buss till Hoi An där vi nu befinner oss. Har åter gåt i fällan och beställt lite mer kläder, vi har dock bytt skräddare. Nu står vi inför att reda ut lite strul med vidaretransporten mot Laos. Vi hade tänkt att ta en direktbuss ända till Savannakhet härifrån och beställde igår biljett. Bussen skulle gå den 9/1 vilket passade oss utmärkt, då skulle vi vara ute ur Vietnam innan vårt visum går ut den 10/1. Tyvärr var lördagsbussen inställd fick vi idag veta av dem vi bokat biljetten hos och nu hade de utan att fråga oss köpt biljett till nästa tur som går den 10/1. Detta sa vi dock nej till då vi insåg att vårt visum skulle hinna gå ut innan vi kommer fram till gränsen. Vi ska försöka byta den redan köpta biljetten till tåg eller minibuss och sedan försöka ta oss till gränsen för egen maskin. Vi hoppas att detta ska ordna sig om typ en halvtimme då vi ska tillbaks till våra biljettfixare för att reda ut detta...
Om allt går som vi vill lämnar vi imorgonbitti HoiAn och åker till Danang. Där kliver vi på morgontåget som ska ta oss till Dong Ha. Där sover vi en natt och beger oss sedan till gränsen vid Lao Bao.
Önska oss lycka till!
På återhörande från annat land lite senare. Det verkar som om vi bara har 7 veckor kvar av restiden nu så snart kan ni se fram emot att skåda våra bruna nyllen.
Hej svejs från Micke & Ako
Sabaii-dee!
Hej, det var längesedan vi hördes men det var lite si och så med internetcafeerna i Laos. Sist vi skickade en reserapport satt vi i Hoi An och skulle anträda den långa färden till Landet Laos.
Detta har hänt:
Efter lite olika minibussar hade vi kommit en bit norrut (Dong Ha) och det var dags för transfer till Lyxbuss, speciellt anpassad för turister, stannar INTE ALLS och plockar opp folk hela tiden, jag lovar, svischar genom gränsen och tullen utan att knappt stanna, ni behöver bara vifta lite med passet så vinkas ni igenom, special price for you my friend only 20 dollar!
Killen som sa detta skrev ut en biljett, försvann och hänvisade oss till 'the boss' en svartmuskig skummis i puffig skinjacka med muddar, guldklocka, ja ni hajjar...
Bussen var såklart en gammal skrotbuss (med motorn monterad inne i kabinen s.a.s.) fullpackad med gigantiska säckar och rökande laoter. Vid gränsen kl 02 vek alla ihop sig och snarkade ljudligt till kl 06 då gränsen öppnade. tullformaliteter etc tog bara fem ynka timmar. Allt hade nog varit frid och fröjd om vi inte hade tvingats slå följe med en jobbig kille som hade lite väl hetsigt temperament som inte alls lämpade sig vid en gränspassage. Han muckade gräl med alla och höll på att ställa till med problem för oss alla. Som tur var kom vi igenom utan större ansträngning och på den laotiska sidan fanns en betongplatta där tysken kunde roa sig med att göra armhävningar på knogarna trekvart eller så, ja ni hajjar...
Till slut gick bussen och vi satte oss tillrätta helt inställda på att det skulle bli skumpigt och ganska jobbigt men vi höll humöret uppe och tittade ut på natur, djur, människor och hyddor vi passerade då och då. Skillnaden mellan Vietnam och Laos var otrolig. Husen var byggda av pinnar och vass och det var långt mellan byarna. Mellan byarna var det stora risiga snårskogar och djungel och vegetationen närmast vägen var alldeles rödbrun av damm. När vi tittade på varandra såg vi att vi själva fått denna färg och när vi kollade efter våra ryggsäckar längst bak i bussen gick det knappt att se dem för allt damm.
Till slut kom vi äntligen fram till Savannakhet. De 25 milen tog 6,5 timmar vilket stämde ganska bra med det vi hört. Allt som allt tog resan från Hoi An i Vietnam till Savannakhet 28 timmar... Vi var rätt möra och en trevlig kille visade oss sitt guesthouse och där skulle vi få bo för endast 4 dollar natten med varmvatten. En dusch var precis vad vi behövde efter den dammiga färden men vad tror ni händer då vi är på väg i vår tuktuk till guesthouset: Den galne tysken passerar oss och hinner precis lagom knipa rummet med varmvatten. Arrgh! Det gick ganska bra att duscha kallt också...
Savannakhet: en märklig känsla av hemkomst. Varför? jo, stan påminner om ett svenskt villaområde under industrisemestern. En massa låga, stora trähus inbäddade i grönska. Nästan ingen trafik alls, ibland såg man en bil, aldrig två i taget. Klart mysigt efter Vietnamhetsen. Efter 2 dar på cykel (dinosauriemuseum, post, bank, tempel, marknad & munkar, fångade-en-leguan-på-gatan) var Savan avklarat. Väder: knallblått, torrt, sol, varmt.
Nu styrde vi kosan mot Vientiane. Det tog en dag med buss att ta sig dit, vägen var bättre än den förra och människorna på bussen vänliga. De hörde på vårt tonfall att vi blev lite skeptiska mot att ha packningen på taket så en av kvinnorna gick ut och plockade ner den utan att vi förstått någonting. Sedan bjöd vi varandra på olika godsaker och log lite då och då. Vacker färd. När vi kom fram till Vientiane hann vi precis gå på posten och plocka upp ett brev från Susanne, lycka!
Tog in på ett hotell och kan ni gissa vilka som mer bodde där? Herr och fru Kackerlacka med alla sina barn och släktingar och de kom till och med in i vårt moskitnät och hälsade på klockan 2 på natten. Vi var inte så pigga på besök just då utan körde i väg dem så gott det gick men ni vet ju hur ihärdiga de är...
Nästa dag gick vi på Scandinavian Bakery och läste färska DN och kvällstidningar. Man får lite perspektiv på allt trams när man sitter i Laos. Mackan med ost och senap och småkakorna av svenskt mått var jättegoda men framkallade en allvarlig maginfektion hos Ako. Förutom att byta rum till ett MED dusch och toa tvingades vi till slut uppsöka Mahasot Hospital. Den snälla kvinnliga läkaren klämde på magen och skrev ut lite olika piller som man skulle bli frisk av. Det blev man också och sedan var man glad igen. Endast en hel vecka åt skogen. Vientiane blev inte vår favoritstad, varför vet vi inte men det fanns inte så mycket att se eller göra, men vi hade ju TV på rummet och Ako fick ett Snövitpussel under konvalescensen så alla var glada ändå.
Vientiane: Staden verkar helt inriktad på att serva diplomater och biståndsarbetare med dyra franska och italienska restauranger (och så Scandinavian Bakery såklart. SEMLOR!!!). Platt, trafik (inte Så farligt men ändå), varmt. Vi såg revolutionsmuseum, en jättestor förgylld stupa, en bizarr buddhistisk statypark, en triumfbåge ochså posten förstås. Paket med RäKOST!!!! Väder: knallblått, torrt, sol, varmt.
Stack vidare norrut mot Vang Vieng. Vi åkte stor skramlig buss som lugnt och fint tog oss fram på vägen. Bäst när vi sitter där och just har klämt ut det sista ur räkosttuben på våra knäckemackor får vi se en bro över en djup ravin närma sig. Vi är väl halvvägs ute på bron då en blå timmerbil kommer farande mot oss och ser ut att ha allvarliga problem med att bromsa. Den har alldeles för hög hastighet och på bron finns endast plats för ett fordon. Vår chaufför inser att detta inte funkar och slänger i backen och panikbackar några tiotal meter innan det smäller. Vi frontalkolliderar med timmerbilen som har fyra eller fem enorma timmerstockar på flaket och vi fattar att vi har haft en himla tur. Både timmerbilen och bussen studsar in i varsitt stadigt broräcke av betong. Dessa demoleras men håller fordonen kvar på bron.
Lite omskakade kliver vi ut och tittar på skadorna på buss och timmerbil och inser att vi inte har någonsomhelst lust att stanna kvar på olycksplatsen. Vi tittar bortåt och ser en bil närma sig. Vi hoppar fram och ber att få lift. Det går bra, en australiensisk kille har hyrt en sprillans bil med chaffis över dagen och är på väg till Vang Vieng och vi är hjärtligt välkomna att hoppa in. Snart sitter vi i den luftkonditionerade bilen på väg bort från de kvaddade fordonen och alla passagerare som inte haft samma tur som oss när det gäller lift... (Hela bron var blockerad och endast små bilar eller mc:s kunde passera.) Man undrar när eller hur asiatiska chaufförer skall lära sig motorbromsa istället för att hänga på bromsarna i kilometer efter kilometer av nerförsbackar.
Vang Vieng: en liten stad vid en flod bestående ungefär till hälften av guesthouses. Ungefär alla inser att det är lagom att stanna där på väg till Luang Prabang. Vi hann med grottbesök (enorma grottor med vindlande, långa gångar åt alla håll (inklusive nedåt) som man kan utforska på egen hand utan jobbiga säkerhetsföreskrifter eller tjatiga guider), bad i naturlig swimmingpool, vi promenerade lite på landsbygden, köpte lite fina handvävda tyger och såg några kvinnor sitta och plocka pälsen av råttor pa marknaden. Ako är numera vegetarian. Sant! Väder: knallblått, torrt, sol, varmt. Vacker solnedgång.
Vidare mot Luang Prabang med stor turistbuss på vindlande alpvägar timme ut och timme in. Oerhört vackert. Det ligger små byar längst upp på bergskammarna med farstun en halvmeter från vägen och alla barn ropar SABAII-DEE och vinkar när man kommer susande. Bakom huset ett stup på kanske tvåhundra meter. Gissa om vi hade lite handsvett på denna resa? Gissa om killen kunde konsten att motorbromsa? Ja ni hajjar...
Kom i alla fall fram till Luang Prabang till sist och blev så småningom incheckade på trevligt guesthouse som varit prinsresidens. En stadig kåk alltså. I Luang Prabang var man tvungen att gå till immigrationskontoret och stämpla in och ut sig, något man egentligen borde göra i varje ny provins men som helt skippat. Här var de dock lite petigare och ett besök på ovannämnda ställe blev nödvändigt. Vi var lite nervösa, kanske skulle vi i värsta falla bli tillbakaskickade till Vang Vieng... Allt gick bra och vi uppsökte Scandinavian Bakery, Sune Wissmar har utökat... Dock fanns det inga semlor men några gamla DN fick duga till lökpajen. Vi hyrde cyklar och trampade runt staden en dag, en massa tempel och munkar som vanligt... Vi besökte UNESCO en dag, och kollade hur de inventerade och kartlade staden som är med på deras världsarvslista.
Shoppade loss ordentligt på tyger, hantverk och antikviteter så att vi blev tvungna att rensa ut lite ur vår packning. En bunt kläder och diverse pryttlar donerades till hotellpersonalen. Besökte kungliga palatset en förmiddag, det var tjusigt värre och så mycket snygga möbler att man blev yr. Glöm Förbjudna Staden i Beijing...
Besökte ett eller annat tempel och besteg ett berg med vacker utsikt innan det var dags att åka vidare.
Väder: knallblått, torrt, sol, varmt.
Nästa stad på resan blev Luang Nam Tha, ännu längre norrut. Som genom ett under lyckades vi pricka in en helt underbar festival som pågick just när vi anlände. Det var bara att köpa rätt folkdräkt och börja festa: Dans, mat och gott ? risvin intogs i helå två dagar. Det var Lao-Theung-Khamou-folket som hade kalas. Fotograferade och fotograferades. Människorna var så vänliga, vi fick dansa på scenen och spexa på allehanda vis. Helt underbart. Det var inte gjort för turister utan helt deras egen fest och vi blev varmt mottagna. När vi satt där med våra öl kom vi att tänka på Roskildefestivalen. Hmm.
Innan vi lämnade Luang Nam Tha hann vi med att besöka en by där det fanns en lada full med vackra tyger och silvertackor så vi blev helt enkelt tvungna att köpa för minst tusen kronor... Ojojoj!
Väder: knallblått, torrt, sol, varmt.
Sedan åkte vi till Muang Sing. äNNU längre norrut. Och kan ni tänka er. Där var det raketfestival och vi har då aldrig tidigare skådat sådana stora pjäser. Det var nog det största vi sett. Innan det var dags för uppskjutning fick pjäsens sponsor sitta på raketen och bli hyllad och kringburen innan det var dags att rigga raketen i en enorm raketramp. Att den sedan inte orkade lyfta är en annan historia... Det blev många fina explosioner på startrampen i alla fall. Ungefär en raket av tre flög verkligen iväg och det var nog ett par hundra raketer totalt så de räckte hela dagen och kvällen. Dans och sång och en massa mat men inga turister och inte lika intim stämning som i Luang Nam Tha. Och så var ölen alldeles varm... Men trevligt var det!
Muang Sing: Ganska primitivt ställe. Ingen el, ingen telefon, inget varmvatten. Vi såg en kille komma i ambulans. Det var en träskottkärra med en som gick bredvid med dropp. Vi hyrde cyklar och cyklade tillbaks till järnålder respektive stenålder. Vi besökte Akha och Yao folken på egen hand.
Vi gick på utställning och var en vända på biblioteket. Kollade på marknaden som besöktes av allehanda minoritetsfolk. Vi åt god god mat och köpte ännu mera hantverk av olika slag. Väskorna blir tyngre och tyngre men vi uthärdar.
Väder: knallblått, torrt, sol, varmt. Till slut mulnade det faktiskt på och morgnarna var helt enkelt svinkalla. Det rök ur munnen på en.
Nu var det dags att påbörja färden till Xieng Kok. 75 km väster om Muang Sing låg denna by vid Mekongfloden och Burma på andra sidan.
Vi hade frågat runt på marknaden när lastbilen skulle gå och inte fått något besked så vi gick ut en morgon och visst stod det en lastbil med sidobänkar där som skulle ta oss till Xieng Kok. Frågan var bara när... Efter ett par timmar körde vi iväg. Det var fyra andra turister på denna lastbil förutom vi och så några laoter som alla gick av långt före det att vi var i Xieng Kok. I guideboken hade vi läst att denna 75km-färd skulle kunna ta en och en halv dag. Det gjorde det inte men vägen, som egentligen mer var som två hjulspår genom djungeln, var ganska dålig på sina ställen och lite lerig också. Vid ett tillfälle körde vi faktiskt fast i leran men det var vid ett vägbygge så det var inga problem. Vägskrapan kunde ju lätt dra upp oss om vi bara hade haft en wire tänkte vi. Ack så dumt. Man tager bara en lång lian och vips har man en alldeles naturlig wire... Vi satt där med våra Mjölbyhakor och bara glodde! Denna tur var helt fantastisk och så långt från civilisationen som vi var på denna väg har vi aldrig varit förut.
Väl framme i Xieng Kok (12 familjer?) framåt eftermiddagen var det bara att checka in på guesthouset och ta sig en dusch medelst en skopa Mekongvatten. Skönt och uppfriskande. Vi sov som grisar klockan 18.30. Klockan 24.00 började råttorna slåss i väggen, Ako var dock övertygad om att de befann sig i rummet men det var som tur var fel. Att råttor säger pip är också fel. De skriker mer som katter eller möjligen åsnor. En natt med lite för lite sömn...
Nästa morgon ville vi puttra mysigt nerför Mekongfloden på en slowboat och beskåda den vackra naturen i närmare två dagar. Vi visste att det kunde sluta med att vi var tvungna att åka speedboat. Vi hade trott att en speedboat var en någorlunda konventionell båt men icke! En laotisk mekong-speedboat är en pytteliten båt med en sådandär knix i bottnen så den skall flyga över vattnet och den har en ENORM motor och den har INGA ljuddämpare. Sorgligt nog slutade laosvistelsen med en antiklimax. Vi pressade ner oss sex stycken med våra väskor, blev utpressade på hutlöst mycket pengar, och brakade iväg nerför forsarna med en hisklig fart och ett enormt vrål. Äntligen (?) fick vi användning för öronpropparna. Blev lite halvdöva iallafall, faktiskt. Blev dessutom sjöblöta, vettskrämda, mörbultade etc. Det hade säkert varit trevligt att puttra nerför floden. det VAR vackert, bara det att man inte hann njuta. Nåja. Man får tänka så att det man tänkte skulle bli mysigt kanske inte blev det men att det man inte hade en aning om blev istället kanonmysigt och underbart. Stannade ibland för stämplar och båtbyte. Till slut checkade vi ut ur Laos, tog en pyttefärja och kom in i Thailand. Kulturchock igen, som ni förstår: hus av betong, bilar, telefon, el, varmvatten och internet!
Sammanfattning Laos: Helt makalöst. Underbart. Åk dit.
Vi har susat i ganska rask takt söderut genom Thailand, är just nu i Bangkok och fortsätter i afton söderut till Koh Tao där vi tänkte sola, bada, snorkla och ha det gott tills vi beger oss till BKK för vidare transport hemåt.
Ha det bra, vi ses i mars,
Anna-Karin och Micke